Familjen CARLSONS släktkrönika
Elisabet BETTY Andersson f. Pettersson (1890-1970), Mormor.
Betty var Ferdinands äldste dotter. Hon föddes i Sikeå.
1914 arbetade hon som piga och gifte sig med drängen Olle. Dom fick 13 barn och alla levde till vuxen ålder. En stark kvinna som fick kämpa och slita hårt under sina dagar. Det har berättats att när familjen vräktes 1933 (se i texten om Olle) var tanken från myndigheterna att även ta barnen från föräldrarna. Då tog hon ett gevär och hotade landsfiskalen att hon skulle skjuta om de tog barnen. Barnen fick stanna. Ett personligt minne av henne var att när hon ville uppmärksamma något av barnen på något så hann hon räkna upp en rad av de andra barnens namn (och det kunde vara många) innan hon hittade det rätta namnet. Betty tog inte bara hand om sina 13 barn utan hade även hand om barnbarn födda utom äktenskapet (Sonja och Kerstin). Sonjas barn hade hela sin uppväxt hos morföräldrarna (se Sonja). Betty var en kvinna med energi och god fysik och stod för ett starkt matriarkat. Olle och Betty var gifta i 53 år. Efter makens död flyttade hon ner till Köping nära flera av sina döttrar.
Bilden är tagen vid G:a Storbäcken. Bilden är tagen någon gång i slutet av 1930-talet.
Från vänster. Betty, Olle och Tilda
Se större bild >>>>
Betty stående bland sina fyra syskon.
Olov OLLE Andersson (1887-1977). Han var född i Flarken och föräldrarna hette Valfrid Andersson (1863-1942) och Katarina Amalia f. Vikström (1867-). De köpte hemman i Brände. I boken Brände by står om slaktare: Ett tredje slakteri byggdes också i Brände. Det var Olle Andersson "däri Stentjäla". Slakteriet användes förmodligen endast en kort tid (huset står fortfarande kvar), för vid denna tid började bönderna organisera sig och bilda föreningar, däribland slakteriföreningen. Han hade en T-Ford som han körde slakt och material med. Olof var sjuk under början av 1930-talet och kunde inte med sin stora familj betala de skulder han hade dragit på sig med bl.a. slakteriet. Familjen vräktes därför med landsfiskalens hjälp under vårvintern 1933 för en skuld till sina släktingar på 2000 kronor. Känslorna var mycket upprörda i Brände över hur släktingar kunde uppträda så mot en sjuk familjeförsörjare med 13 barn. En familj Sund tog hand om familjen och de fick bo i deras sommarstuga tills de funnit en ny bostad. De flyttade därefter till Gamla Storbäcken i Flarken. De bedrev jordbruk men anlade också kolmilor och producerade träkol. De bodde under slutet av 50 och början av 60-talet i Köping där många av barnen var bosatta. Huset i Storbäcken renoverades och Olle och Betty flyttade tillbaka. Efter ett strävsamt liv dog Olle av att hjärtat inte orkade längre.